Lev här och nu!

Livet är det som pågår medan vi planerar för morgondagen och grämer oss över gårdagen. Vi borde lära oss att leva just här just nu. Varför ska vi oroa oss för morgondagen, när vi ändå inte kan påverka den och varför i hela friden ska vi gå omkring och bry oss om vad som hände igår. Det är ju historia i dag. Visst kan man väl tala om stora världshändelser och små vardagssaker, men inte gå och gräma sig för att man gjorde fel eller inte gjorde något man borde gjort. Om jag går ut i skogen och tar en promenad och samtidigt går och grubblar på hur jag ska hinna med allt som ligger efter på jobbet, så hinner jag ju inte njuta av naturen, luften och fåglarna. Det är väl dumt. På det viset missar jag ju själva meningen med promenaden. Morgondagen kommer ju i alla fall och det är väl bättre att ta itu med den då. Då är det väl mycket bättre att njuta av promenaden och ladda batterierna. Det försöker jag tänka på när stressen sätter in och ibland lyckas jag, men lika ofta blir jag bara arg på mig själv för tankarna far iväg som jag inte vill att de ska göra. Mitt motto är: minns gårdagen men lev idag för morgondagen kommer av sig själv. Det gäller att ständigt påminna sig själv. för livet blir så mycket mer närvarande om man kan leva här och nu.
Kram på er alla!

Stark som en tiger! (eller panter, eller något annat)

Nämen vad nu? Den här gången har det inte gått en hel evighet sedan sist. Så kan det också bli. Jaha och vad ska jag skriva om idag då? Funderar! Nu har jag tänkt klart. Det är bäst att passa sig så man inte överanstränger den lilla hjärna man har.

Nu har jag lyckats nå ännu ett delmål när det gäller min viktminskning. Tio kilo har jag tappat och gissa om det känns skönt. Konditionen ökar, jag orkar mycket mer. Det är kul att kämpa med dieten, att avstå all "vanlig" mat, att träna, promenera och cykla när man ser resultat.

Folk börjar faktiskt märka att något har hänt och flera har frågat mig vad jag satt för slutmål, men det har jag inte. Det känns genast som mycket svårare om jag börjar tänka i de banorna, så jag fortsätter nog som hittills. Tar fem kilo i taget, för då känns det som ett överkomligt mål.

En annan vinst jag gjort är att mitt sockervärde ligger så bra så jag får sänka insulindosen i stort sett hela tiden. Förhoppningsvis blir det så att jag slipper insulinet helt och hållet så småningom.

Just nu känner jag mig stark som en tiger. Det går att leva på Modi Fast och avstå mat när man ser vilka effekter och vinster det ger. Men efter dessa sexton veckor med ModiFast kommer prövningarna. Det är då det gäller att fortsätta viktnedgången. Det är klart att jag ska klara det också. Jag känner ju hela tiden hurstora hälsovinsterna är och så tänker jag på en annan sak. Jag klarade ju att sluta röka efter trettiosju år och då är det väl klar att jag fixar att gå ner i vikt också.

Yippi sommaren är här!!!!

Äntligen har vi fått lite regn och kyla! Nu vet vi med bestämdhet att sommaren har kommit. Åtminstone försommaren. Jag njuter varje dag. Det är så ljuvligt att bo mitt ute i grönskan och kunna följa förändringarna varje dag.
Det får mig att fundera lite, när slutar man att vara ung??

Ja jag vet att en del tycker att man ska gå efter "kyrkboken" och räkna åren, men tänk att det tycker inte jag. Om man känner sig ung ÄR man ung. Vem bestämmer annars vad man är? Det finns tjugofemåringar som redan beter sig som om de vore riktigt gamla och det finns sjuttioåringar som fortfarande är nyfikna på livet och vill lära sig nya saker. Är inte det att vara ung, då vet inte jag.

Det kan väl i alla fall inte vara rynkorna som bestämmer om man är ung eller gammal?

Jag fyller snart sextiotre men i hjärtat kännar jag mig som trettio. Är det då det yttre eller känslan i hjärtat som styr. Jag kommer aldrig att acceptera annat är att hjärtat får bestämma.

Om jag som är "så gammal" enligt några, klarar av att förändra livet så till den milda grad, att jag inte äter mat på sexton veckor utan bara lever på pulverdiet och klarar av det, har gått ner tio kilo hittills, samtidigt som det politiska livet ställer större krav än någonsin på just mig, då kan ingen få mig att tro att det är antalet år som ska räknas. Nej det är annat som betyder något. Inställningen till livet kanske? Fundera själva.
Kram på er allihop

Våren är här!

Hej o hallå!
Tänk att nu är det redan påsk och solen skiner ute. Ett tag trodde jag att vintern inte skulle släppa taget om oss, men nu så kan vi inte klaga. Jag riktigt älskar den här årstiden. '
Tänk bara att se naturen vakna till liv igen efter en lång mörk vinter. Att höra fåglarna kvitta och veta att det är långt till hösten. Det får mig att gilla livet igen. Känslan när jag såg årets första tussilago går nog inte att beskriva. Om jag fick bestämma så skulle våren ta mycket längre tid på sig innan den gick över i sommar, just bara för att få njuta längre. Jag gillar sommaren också, men dofterna och färgerna på våren finns ju bara just på våren. Jag går varje dag och tittar på björkarna hur de skickar i lilarött och då vet jag att om några få veckor kommer de små musöronen med sin skira gröna färg att förändra hela utseendet på vår natur. Man kan ana svagt grönt på åkrarna. Jag njuter och längtar efter maskrosorna. De är ju så vackra, eller hur?

Äntligen! Efter lång lång tid skall jag nu komma mig för med att skriva något här. Jag sitter här och har inte en endaste liten aning om vad jag ska skriva, men det brukar väl lösa sig bara man har kommit igång. Vädret brukar alltid funka att tycka något om och det kan jag ju säga att jag är ingen vintermänniska. Nej tacka vet jag senvåren och försommaren när allt börjar vakna till liv igen. Tänk när den första tussilagon kommer och när svalorna dyker upp, då kan man börja njuta av livet igen. Om det vore möjligt skulle jag gå i ide i slutet av oktober och dyka upp igen i mars eller så. Det är så tungt med mörkret, det kan inte vara naturligt att knappt se dagsljuset under flera månader av året. Egentligen borde jag nog emigrera till något land där vintern vore ritktigt kort. Då skulle kanske till och med jag kunna stå ut.
I morgon skall jag börja mitt nya liv. Jag ska ta tag i vikten och försöka bli av med ett stort antal kilon som behöver försvinna. Till att börja med skall jag leva på pulversoppor och drycker under 16 veckor. Det kallas lågcaloridiet (LCD). Det ska bli spännande och se om jag kommer att klara av det, med alla födelsedagsuppvaktningar och liknande som kommer att ske under våren och försommaren. Men kan man tappa kilon och må bättre så får man väl försöka tänka framåt. DEt svåraste tror jag blir att inte få tugga, eller ens äta frukt eller knäckebröd. Men som sagt jag har bestämt mig för att göra ett allvarligt försök. Kunde jag klara att sluta röka efter 37 år kanske jag klarar detta ockås. Håll tummarna för mig!

oj vad tiden går!

Nu var det verkligen länge sedan jag skrev något här. Det beror på flera saker. Vi har bytt kök och det blev ju förstås mycket, jag menar MYCKET mer arbete än man kunde drömma om. Så är det ju ofta, men i ett gammalt hus utan raka väggar, utan släta golv och utan ett enda rakt hörn, ja förresten utan en enda rak yta så behövde en hel del riktas upp, göras om, funderas ut och tack och lov har vi haft en mycket kunnig man till hjälp. Vi hade absolut inte klarat detta själva. Fortfarande fattas en del småsaker, men det finns hopp om att det mesta blir klart innan jul. Dock kommer det att finnas en del kvar att göra efter helgerna också. Tack och lov att man inte blir sysslolös :=) , om nu någon trodde att det kunde hända.

Annars närmar vi oss jul med stormsteg och jag vet en som kommer att gilla julledigheten. Hon känner sig en aning trött och sliten. Jag nämner inget namn utan ni får gissa alldeles själva.

Ska försöka skärpa mig och skriva lite oftare, det känns inte bra när man får dåligt samvete för att man inte hinner med. Men det var allt för nu.

hemma igen

Ja tänk så fort två veckor går när man har trevligt.

Vi for till USA för att hälsa på dottern med familj. Vilken känsla att få kram om barnbarnen igen. Det var länge sedan. Visserligen kom dom hit på en blixtvisit i somras, men då hann man ju inte rå om dem för när de kommer hit äör det så mycket som skall hinnas med och så många som skall hälsas på. Nej tacka vet jag när vi kommer dit, då finns det tid att umgås.

Vilket väder sedan, det var faktiskt sol varenda dag vi var där och hela första veckan låg temeraturen på dryga 20 grader Celsius. gissa om vi lapade i oss solen, ljuset och värmen. Det kändes som om vi fick en liten sista smak av sommaren igen och nu orkar man kanske med hösten och mörkret lite bättre. Mörkret brukar ta knäcken på mig varje höst. Det känns som om jag skulle behöva gå i ide och vakna framåt våren igen, men nu känns det bättre. Hoppas det håller i sig ett litet tag i alla fall.

Vi har sett livs levande skunk ett par gånger, hemma i trädgården hos vår dotter och det känns lite mysigt, så länge man inte kommer ivägen för dem förstås och de sprutar sin illaluktande vätska på en. Då är det inte roligt längre. En morgon fanns det inte mindre än nio stycken hjortar i trädgården. En annan dag var de tre stycken och då gick jag ut med kameran. När jag började knäppa blev de intresserade och kom närmre, så det blev några skapliga bilder. Däremot var inte "stinky bugen", en lite ful insekt, ett dugg trevliga, de fanns överallt. Helt ofarliga, men luktade rent pyton.

För övrigt så njöt vi bara av samvaron och umgicks. En dag tog vi en tur till en stad som heter Princeton. Där är en ganska annorlunda miljö än vi är vana vid. Princeton är en universitetsstad med otroligt vackra byggnader, helt fantastisk byggnadsstil. Man kan röra sig helt fritt över hela universitetsområdet och något som vi noterade var lugnet och stillheten över hela området. Jag hade nog trott att det skulle vara full fart och rörelse, men inte.

Idag gäller det att åter komma in i den svenska tiden och det känns en aning jobbigt, men imorgon är det säkert bättre.
Allt för idag.