oj vad tiden går!

Nu var det verkligen länge sedan jag skrev något här. Det beror på flera saker. Vi har bytt kök och det blev ju förstås mycket, jag menar MYCKET mer arbete än man kunde drömma om. Så är det ju ofta, men i ett gammalt hus utan raka väggar, utan släta golv och utan ett enda rakt hörn, ja förresten utan en enda rak yta så behövde en hel del riktas upp, göras om, funderas ut och tack och lov har vi haft en mycket kunnig man till hjälp. Vi hade absolut inte klarat detta själva. Fortfarande fattas en del småsaker, men det finns hopp om att det mesta blir klart innan jul. Dock kommer det att finnas en del kvar att göra efter helgerna också. Tack och lov att man inte blir sysslolös :=) , om nu någon trodde att det kunde hända.

Annars närmar vi oss jul med stormsteg och jag vet en som kommer att gilla julledigheten. Hon känner sig en aning trött och sliten. Jag nämner inget namn utan ni får gissa alldeles själva.

Ska försöka skärpa mig och skriva lite oftare, det känns inte bra när man får dåligt samvete för att man inte hinner med. Men det var allt för nu.

hemma igen

Ja tänk så fort två veckor går när man har trevligt.

Vi for till USA för att hälsa på dottern med familj. Vilken känsla att få kram om barnbarnen igen. Det var länge sedan. Visserligen kom dom hit på en blixtvisit i somras, men då hann man ju inte rå om dem för när de kommer hit äör det så mycket som skall hinnas med och så många som skall hälsas på. Nej tacka vet jag när vi kommer dit, då finns det tid att umgås.

Vilket väder sedan, det var faktiskt sol varenda dag vi var där och hela första veckan låg temeraturen på dryga 20 grader Celsius. gissa om vi lapade i oss solen, ljuset och värmen. Det kändes som om vi fick en liten sista smak av sommaren igen och nu orkar man kanske med hösten och mörkret lite bättre. Mörkret brukar ta knäcken på mig varje höst. Det känns som om jag skulle behöva gå i ide och vakna framåt våren igen, men nu känns det bättre. Hoppas det håller i sig ett litet tag i alla fall.

Vi har sett livs levande skunk ett par gånger, hemma i trädgården hos vår dotter och det känns lite mysigt, så länge man inte kommer ivägen för dem förstås och de sprutar sin illaluktande vätska på en. Då är det inte roligt längre. En morgon fanns det inte mindre än nio stycken hjortar i trädgården. En annan dag var de tre stycken och då gick jag ut med kameran. När jag började knäppa blev de intresserade och kom närmre, så det blev några skapliga bilder. Däremot var inte "stinky bugen", en lite ful insekt, ett dugg trevliga, de fanns överallt. Helt ofarliga, men luktade rent pyton.

För övrigt så njöt vi bara av samvaron och umgicks. En dag tog vi en tur till en stad som heter Princeton. Där är en ganska annorlunda miljö än vi är vana vid. Princeton är en universitetsstad med otroligt vackra byggnader, helt fantastisk byggnadsstil. Man kan röra sig helt fritt över hela universitetsområdet och något som vi noterade var lugnet och stillheten över hela området. Jag hade nog trott att det skulle vara full fart och rörelse, men inte.

Idag gäller det att åter komma in i den svenska tiden och det känns en aning jobbigt, men imorgon är det säkert bättre.
Allt för idag.

ännu en höst

Jaha det var den sommaren det.

Nu kan vi inte längre låtsas att det fortfarande är sommar. Termometern börjar närma sig fryspunkten på nätterna och löven lyser gula och röda. Äpplena faller från träden och det luktar höst. Det är bara att inse fakta. Även den här sommaren passerade lika fort som alltid, trots att jag intalat mig (som jag gör varje år) att i år ska jag njuta av sommaren och verkligen ta tillvara alla soliga dagar. Där sprack det, för hur många soliga dagar har vi haft den gångna sommaren. Jo det var en vecka i skarven mellan juli och augusti, men vi hade nog behövt lite flera för att ladda batterierna inför den mörka årstid som komma skall.

OK nu är det som det är och vi får acceptera verkligheten och göra det bästa av den. Själv tänker jag åka till USA och hoppas på att det fortfarande (när vi kommer dit i oktober) är soligt och varmt där. Man måste se till att man har något att längta till nu när sommaren blev som den blev. Det var en kvinna som sa så här till mig för länge sedan. Om du tycker livet är jobbigt, om du har det stressigt så se alltid till att planera in något trevligt att gå och längta efter. Det gör livet mycket lättare att leva sa hon och det behöver inte vara något märkvärdigt eller dyrbart utan det kan räcka med en bio eller att anmäla sig till en kurs man länge velat gå, eller något annat som bryter tristessen i vardagen lite. Naturligtvis kan det också vara ens livs drömresa.
Hennes syn på livet borde vi alla ta till oss. Ibland glömmer jag bort det just när det är som allra stressigast eller om hälsan sviktar, men så plötsligt kommer jag ihåg hennes ord och försöker göra något. Faktiskt så mår jag bättre då. Vi har ju bara ett liv och det måste vi leva. Ibland räcker det att gå ut i skogen och sätta sig på en stubbe och studera en myra eller en humla för att hitta tillbaks till sig själv.

När blir man gammal?

Ibland funderar jag på hur man vet när man är "gammal"? Är det när man börjar ramla omkull, eller är det när man inte orkar allt man gjorde förr, eller vad är det som definierar ordet gammal. Kan åldern spela någon roll? Men om man känner sig som fyrtio fast körkortet säger något helt annat, hur ska man då veta? Vad har åldern egentligen för betydelse? Om kroppen inte orkar allt, men huvudet känns som det gjorde när man var trettio, är man gammal då?

När jag var ung fick jag lära mig att man ska respektera de som var äldre. Idag tror jag inte att unga människor tänker på samma sätt. De är mera frigjorda och tar för sig på ett annat sätt än vi gjorde. Det är både på gott och ont. Samhället är så mycket hårdare idag, vi ska helst bara tänka på oss själva och se till att vi har det bra.

Förr i världen kunde man se vem som var gammal. Då slet man ont och livet satt sina spår. När man var femtio betraktades man som gammal. Idag är det inte lika självklart. De flesta av oss har det mycket bättre, åtminstone materiellt sett och då slits inte kroppen så synbart. Dessutom finns det ju olika metoder att utseendemässigt bevara "ungdomen" till exempel genom att "lyfta" sig eller stoppa silikon i tuttarna för att man tror att man blir vackrare så.

Vem som anses som gammal är naturligtvis olika för olika åldrar. Den som är tjugo tycker säkert att den som är sextio är riktigt gammal, medan den som själv är femtifem inte längre tycker att sextio är lika med gammal. Egentligen tror jag att man blir gammal när man själv bestämmer sig för att bli det. Man kan ju bli sjuk och inte klara sig själv, men ända vara riktigt ung till sinnet och är man då gammal? Nej det tycker inte jag.

Själ tänker då jag betrakta mig som ung länge än fast jag numera uppnått den aktningsvärda åldern av sextiotvå. Så länge jag kan gå ut i skogen och leta efter svamp och sätta mig vid symaskinen utan att falla ihop så ÄR JAG INTE GAMMAL, så det så.

Nu är det sommar nu är det sol

Long time no skrivet. Tiden rusar, ibland hinner jag inte med. et var riktigt länge sedan det blev något skrivet här. Men nu förstår ni är det riktig sommar, solen skiner mellan skurarna och livet leker.
Vi håller på att titta på nytt kök. Det finns hur mycket som helst att välja på. Vilka luckor skall vi ha? vilken färg ska det vara? vilken profil skall luckorna ha? o.s.v.D Vi får nog åka runt ett antal gånger och kolla. Turligt nog finns det flera butiker inärheten som säljer kök. Man måste nog se dem live för att få en uppfattning om hur det kommer att bli. Det enda jag med all säkerhet vet är att vi INTE ska ha träfärgade luckor utan de skall vara målade. Inte vita, inte svarta men inte alltför starka färger heller. Vi behöver också lite hjälp med monteringen. Att riva går väl an, men att hänga skåp och skruva fast dem samtidigt som man skall hålla upp dem och få det rakt m.m. det vill vi inte göra själva.
Snart är det dags att gå ut och leta kantareller. Det längtar jag efter. Finns det något härligare än att få strosa omkring i skogen och titta efter de gula godbitarna. Bara jag tänker på nyplockade, smörstekta kantareller vattnas det i munnen. Det ni gott folk är något att se fram emot. Hoppas de kommer medan Marie och barnen är här, för jag vet att Marie gillar dem också. Det är väl lite tidigt än annars kunde jag ju bjuda Clare. Tony får inga, för han äter inte svamp av någon konstig anledning.

Mycket svammel blev det idag, men jag har ju semester och det var länge sedan sist. Det var mina funderingar av idag.
Solan

Livet

Läste en gång ett uttryck som jag tycker vi skulle anamma. Det stod ungefär så här: livet är det som pågår medan vi planerar för morgondagen.
Jag tror att vi skulle må mycket bättre om vi försöker ta vara på varje dag. För många år sedan började jag lyssna på hur folk uttryckte sig om olika saker och under åren har jag gjort en del test. Om jag säger att det är härligt med det vackra vädret idag, svarar de flesta jamen de har ju lovat regn imorgon. Om jag säger att det är så skönt att sommaren äntligen kommit så hör jag att jamen det är ju bara tre veckor kvar till midsommar och då vänder det så det är snart höst och så vidare. Många har alltså väldigt svårt att glädjas åt det som händer just nu.

Varför oroa sig för morgondagen när dagen idag har så mycket positivt att erbjuda. Tänk på det när det känns tungt, så ska du se att det känns lättare. Just nu är jag helt lycklig över att äntligen efter lång tid känna mig frisk och må bra. Inte går jag omkring och undrar om jag snart ska bli sjuk igen. Nej jag njuter nu.

Strunta i morgondagen, den kommer ändå. Ut och titta vad naturen har att erbjuda, just nu blommar syrenerna här på Bäckas och fåglarna kvittrar för fullt. Kan livet vara mer otroligt. Det gäller att hitta de positiva sakerna, då blir det lättare att leva.
Själv ska jag gå ut och se efter om mina frön har kommit upp ur jorden än.

är det våren tro???

Kan man verkligen tro på att det är våren som kommer nu. Det har varit riktigt soligt och till och med varmt några dagar. Jag såg faktiskt årets första vitsippor idag. De kanske har funnits ett tag, men jag har inte varit ute så mycket den gångna veckan. Det är full fart på sädesärlorna, de har varit här ett tag. Visserligen är det lite mulet idag, men det känns ändå som vår. Som ni märker så låter jag inte fullt så deppad som jag varit ett tag. En liten liten aning bättre känns min hälsa. Jag orkar nästan hela trappen upp till övervåningen utan att behöva stanna och flåsa. Försöker ta vara på det.

Vi hade besök på gården här idag. det kom en katt som var nästan identiskt lik vår Oliver som inte finns med oss längre. Den här var dock lite vit under hakan. Han/hon satt en lång stund och filosoferade, sedan gick han/hon och lade sig bortanför våra grönsakslådor coh där låg den i minst två timmar och sov. Jag var tvungen att gå ut och kolla så den inte hade dött, för den rörde sig inte ur fläcken. När jag kom lyfte den på ögonlocken ett ögonblick som om den ville visa att den levde, men var väldigt trött. Ja det är konstigt, men det känns fortfarande tomt efter Oliver, de blir ju som en familjemedlem. Jag hör fortfarande ibland hur han kommer tassande.

söndagstankar

Gissa om jag blev glad igår. Först ett värmande mail från Marie, därefter kom yngste sonen (Kenneth) på besök och det piggar alltid upp och senare på dagen kom Torbjörn, Susanne, Linnéa och Kakan. Vad skönt det känns och vad glad jag blir av att det finns folk som bryr sig om en och att få känna värmen just precis när man känner sig som mest nere. För tyvärr är det ju så att när hälsan bråkar så mår också själen dåligt.

Idag ska jag fundera hur jag ska gå vidare med min hälsa. Det känns som om jag skulle behöva vara sjuksskriven ett tag, men så kommer det där s.k. samvetet som säger att du måste ju göra det och ta hand om den saken och gå på de här mötena som blir i veckan. Fast, vem har nytta av att jag finns på jobbet om jag inte orkar göra det jag ska och vilken nytta gör jag på möten där jag bara sitter och längtar hem för jag mår dåligt.

Kontentan måste nog bli att jag ska ta hand om hälsan ett tag och strunta i alla måsten. Det får andra ta hand om, det kan inte vara min uppgift att lösa världens alla problem. OK så var den funderingen klar. Nu är det bara det lilla delikata problemet att få tag i en läkare som kan hjälpa mig med diagnos och behandling, men det får vara tills i morgon när det är vardag igen.

tankar och funderingar över livet

Nu har vi i snart en vecka fått höra hur man sökt efter en tioårig flicka som förvann i Stjärnsund förra lördagen. Mina tankar går till hennes anhöriga, som måste uppleva sina värsta mardrömmar, att dag efter dag går och inte veta vad som hänt ens lilla dotter. Jag kan inte tänka mig något värre. Visserligen har man häktat en man, som misstänkt för människorov, men han har inte erkänt något och hon är fortfarande försvunnen.

Samtidigt som jag känner starkt med hennes anhöriga, så fundrar jag över mitt eget liv. Inte kan det väl vara slut än? Om det är hjärtat som inte orkar, borde man väl kunna göra något åt det. Om det är något annat så tycker jag att läkarvetenskapen skulle kunna ta reda på vad det är för fel. Det är jobbigt att må dåligt och inte veta riktigt hur allting skall bli. I dag har jag bara vilat och då går det något så när. Det är så fort jag anstränger mig det minsta som orken tryter.

Nu har jag ägnat en stund åt självömkan, men det är nog vad jag behöver, för om inte jag tycker synd om mig, vem skall då göra det?

Åtminstone ha vi sett solen idag igen och snön har smält undan. Lite hopp finns det alltså att våren skall var i annalkande.

tyst det är i stugan

Längtar efter barnen och barnbarnen. Synd de är så långt borta. Det är inte bara att dra iväg och hälsa på dem när man känner för det. Ett av barnen som bor kvar i landet får kompensera för de andra som dragit ut i världen. Just nu när jag mår riktigt dåligt skulle jag önska att de fanns här i närheten. Värst är det nog att inte få träffa barnbarnen mer än eller högst två gånger per år. Det gör ont i en mormors hjärta. Får väl se om jag över huvud taget kan/får flyga och hälsa på dem mer. Det beror ju mycket på hur "hjärtsvikten" utvecklas. Den ena dagen känns det som en dödsdom, nästa känns det lite hoppfullt i alla fall. Får väl ta en dag i taget.

Ännu en dag

Ännu en dag har snart passerat. Vädret har varit helt underbart med tanke på att vi fortfarande är har ett par dagar kvar av mars månad. Solen har varit på sitt allra bästa humör hela dagen och har till och med börjat värma riktigt ordentligt.

Synd bara att mina ben har fått för sig att jag inte skall gå några långa sträckor. Så blir det när man tvingats äta kortison i många månader. Biverkningar i långa rader. En av dom är svullna, onda ben som protesterar med ännu mer ont om man inte lyssnar till signalerna. Tråkigt, men hoppas de blir bättre med tiden.
Har alltså tillbringat största delen av helgen inomhus. Fast inte i går, för då struntade jag i att lyssna och åkte till Hedemora och gick på Pålsmässomarknad. Det gillade Bertil som är här den här helgen. Bäst var nog den gycklare som uppträdde på stora torget. Han var rätt duktig att jonglera, både med bollar och knivar.
Resulatet idag är då förstås, ännu mer ont, ännu mer svullna ben, men ibland orkar man faktiskt inte låta bli att leva.

Jag längtar till våren och sommaren. Jag vill, jag vill åka till England och USA för att träffa mina barn m.fl. men hittills har hälsan satt stopp. Så om någon har några tips på hur man skall må bättre, så välkommen med dem.

sista påsklediga dagen

Jaha så nu har vi strax avverkat hela påsken. Hur kan dagarna passera så fort. Det kändes ju som en jättelång ledighet innan och nu är det bara den här sista dagen kvar. I morgon är det vardag igen. Hur ska man ta vara på den här dagen då. Bara slappa eller göra något kul och nyttigt? Det är frågan? Medans jag funderar på det tror jag att jag ska sy lite, för då tänker man så bra.

Skogens tystnad

Tog enpromenad idag i solskenet, som förvisso inte var varmt då det blåste nordanvindar, men ljuset har återkommit till vår del av världen. Att gå där i skogen bland träd och buskar och bara lyssna till TYSTNADEN är rena terapin för stressade själar. Tror inte vi här i landet har fattat vilken förmån vi har som får vandra fritt i skogen. Ingen som kommer med bössa och motar bort oss. Vi borde förstå att vara rädda om allemansrätten, som inte finns i andra delar av världen och vara rädd om den friheten. Tänk att sitta på en sten och bara njuta, filosofera lite, glömma allt vad stress heter. Det kan inga storstäder mäta sig med. De skryter om sina utbud av nöjesliv, men vad har man för glädje av nöjeslivet om man inte kan ta hand om själen, ge den frihet att glömma stressen en stund och njuta av stillheten och tystnaden.

Påsktankar

Nu har vi ätit ägg och avverkat delar av påskhelgen. Det är bara annandagen kvar.