Ibland funderar jag på hur man vet när man är "gammal"? Är det när man börjar ramla omkull, eller är det när man inte orkar allt man gjorde förr, eller vad är det som definierar ordet gammal. Kan åldern spela någon roll? Men om man känner sig som fyrtio fast körkortet säger något helt annat, hur ska man då veta? Vad har åldern egentligen för betydelse? Om kroppen inte orkar allt, men huvudet känns som det gjorde när man var trettio, är man gammal då?
När jag var ung fick jag lära mig att man ska respektera de som var äldre. Idag tror jag inte att unga människor tänker på samma sätt. De är mera frigjorda och tar för sig på ett annat sätt än vi gjorde. Det är både på gott och ont. Samhället är så mycket hårdare idag, vi ska helst bara tänka på oss själva och se till att vi har det bra.
Förr i världen kunde man se vem som var gammal. Då slet man ont och livet satt sina spår. När man var femtio betraktades man som gammal. Idag är det inte lika självklart. De flesta av oss har det mycket bättre, åtminstone materiellt sett och då slits inte kroppen så synbart. Dessutom finns det ju olika metoder att utseendemässigt bevara "ungdomen" till exempel genom att "lyfta" sig eller stoppa silikon i tuttarna för att man tror att man blir vackrare så.
Vem som anses som gammal är naturligtvis olika för olika åldrar. Den som är tjugo tycker säkert att den som är sextio är riktigt gammal, medan den som själv är femtifem inte längre tycker att sextio är lika med gammal. Egentligen tror jag att man blir gammal när man själv bestämmer sig för att bli det. Man kan ju bli sjuk och inte klara sig själv, men ända vara riktigt ung till sinnet och är man då gammal? Nej det tycker inte jag.
Själ tänker då jag betrakta mig som ung länge än fast jag numera uppnått den aktningsvärda åldern av sextiotvå. Så länge jag kan gå ut i skogen och leta efter svamp och sätta mig vid symaskinen utan att falla ihop så ÄR JAG INTE GAMMAL, så det så.
