tankar och funderingar över livet

Nu har vi i snart en vecka fått höra hur man sökt efter en tioårig flicka som förvann i Stjärnsund förra lördagen. Mina tankar går till hennes anhöriga, som måste uppleva sina värsta mardrömmar, att dag efter dag går och inte veta vad som hänt ens lilla dotter. Jag kan inte tänka mig något värre. Visserligen har man häktat en man, som misstänkt för människorov, men han har inte erkänt något och hon är fortfarande försvunnen.

Samtidigt som jag känner starkt med hennes anhöriga, så fundrar jag över mitt eget liv. Inte kan det väl vara slut än? Om det är hjärtat som inte orkar, borde man väl kunna göra något åt det. Om det är något annat så tycker jag att läkarvetenskapen skulle kunna ta reda på vad det är för fel. Det är jobbigt att må dåligt och inte veta riktigt hur allting skall bli. I dag har jag bara vilat och då går det något så när. Det är så fort jag anstränger mig det minsta som orken tryter.

Nu har jag ägnat en stund åt självömkan, men det är nog vad jag behöver, för om inte jag tycker synd om mig, vem skall då göra det?

Åtminstone ha vi sett solen idag igen och snön har smält undan. Lite hopp finns det alltså att våren skall var i annalkande.