är det våren tro???

Kan man verkligen tro på att det är våren som kommer nu. Det har varit riktigt soligt och till och med varmt några dagar. Jag såg faktiskt årets första vitsippor idag. De kanske har funnits ett tag, men jag har inte varit ute så mycket den gångna veckan. Det är full fart på sädesärlorna, de har varit här ett tag. Visserligen är det lite mulet idag, men det känns ändå som vår. Som ni märker så låter jag inte fullt så deppad som jag varit ett tag. En liten liten aning bättre känns min hälsa. Jag orkar nästan hela trappen upp till övervåningen utan att behöva stanna och flåsa. Försöker ta vara på det.

Vi hade besök på gården här idag. det kom en katt som var nästan identiskt lik vår Oliver som inte finns med oss längre. Den här var dock lite vit under hakan. Han/hon satt en lång stund och filosoferade, sedan gick han/hon och lade sig bortanför våra grönsakslådor coh där låg den i minst två timmar och sov. Jag var tvungen att gå ut och kolla så den inte hade dött, för den rörde sig inte ur fläcken. När jag kom lyfte den på ögonlocken ett ögonblick som om den ville visa att den levde, men var väldigt trött. Ja det är konstigt, men det känns fortfarande tomt efter Oliver, de blir ju som en familjemedlem. Jag hör fortfarande ibland hur han kommer tassande.

söndagstankar

Gissa om jag blev glad igår. Först ett värmande mail från Marie, därefter kom yngste sonen (Kenneth) på besök och det piggar alltid upp och senare på dagen kom Torbjörn, Susanne, Linnéa och Kakan. Vad skönt det känns och vad glad jag blir av att det finns folk som bryr sig om en och att få känna värmen just precis när man känner sig som mest nere. För tyvärr är det ju så att när hälsan bråkar så mår också själen dåligt.

Idag ska jag fundera hur jag ska gå vidare med min hälsa. Det känns som om jag skulle behöva vara sjuksskriven ett tag, men så kommer det där s.k. samvetet som säger att du måste ju göra det och ta hand om den saken och gå på de här mötena som blir i veckan. Fast, vem har nytta av att jag finns på jobbet om jag inte orkar göra det jag ska och vilken nytta gör jag på möten där jag bara sitter och längtar hem för jag mår dåligt.

Kontentan måste nog bli att jag ska ta hand om hälsan ett tag och strunta i alla måsten. Det får andra ta hand om, det kan inte vara min uppgift att lösa världens alla problem. OK så var den funderingen klar. Nu är det bara det lilla delikata problemet att få tag i en läkare som kan hjälpa mig med diagnos och behandling, men det får vara tills i morgon när det är vardag igen.

tankar och funderingar över livet

Nu har vi i snart en vecka fått höra hur man sökt efter en tioårig flicka som förvann i Stjärnsund förra lördagen. Mina tankar går till hennes anhöriga, som måste uppleva sina värsta mardrömmar, att dag efter dag går och inte veta vad som hänt ens lilla dotter. Jag kan inte tänka mig något värre. Visserligen har man häktat en man, som misstänkt för människorov, men han har inte erkänt något och hon är fortfarande försvunnen.

Samtidigt som jag känner starkt med hennes anhöriga, så fundrar jag över mitt eget liv. Inte kan det väl vara slut än? Om det är hjärtat som inte orkar, borde man väl kunna göra något åt det. Om det är något annat så tycker jag att läkarvetenskapen skulle kunna ta reda på vad det är för fel. Det är jobbigt att må dåligt och inte veta riktigt hur allting skall bli. I dag har jag bara vilat och då går det något så när. Det är så fort jag anstränger mig det minsta som orken tryter.

Nu har jag ägnat en stund åt självömkan, men det är nog vad jag behöver, för om inte jag tycker synd om mig, vem skall då göra det?

Åtminstone ha vi sett solen idag igen och snön har smält undan. Lite hopp finns det alltså att våren skall var i annalkande.

tyst det är i stugan

Längtar efter barnen och barnbarnen. Synd de är så långt borta. Det är inte bara att dra iväg och hälsa på dem när man känner för det. Ett av barnen som bor kvar i landet får kompensera för de andra som dragit ut i världen. Just nu när jag mår riktigt dåligt skulle jag önska att de fanns här i närheten. Värst är det nog att inte få träffa barnbarnen mer än eller högst två gånger per år. Det gör ont i en mormors hjärta. Får väl se om jag över huvud taget kan/får flyga och hälsa på dem mer. Det beror ju mycket på hur "hjärtsvikten" utvecklas. Den ena dagen känns det som en dödsdom, nästa känns det lite hoppfullt i alla fall. Får väl ta en dag i taget.